Élisabeth-Louise Vigee-Le Brun, född 16 april 1755 i Paris, död 30 mars 1842 i Louveciennes, 20 kilometer väster om Paris, var en fransk målare som i huvudsak målade porträtt. Vigee-Lebrun utförde tilldragande, idealiserande porträtt och var för en tid hovmålare hos drottning Marie Antoinette. Vigee-Lebrun var tvungen att lämna Frankrike pågrund av den franska revolutionen 1789 och efter det var hon verksam i Ryssland, Italien och Storbritannien. Efter att Napoleons kommit till makten återvände hon till Frankrike. Hon besökte Schweiz 1807 där hon i Geneve blev invald som hedersmedlem i Societe pour l'Avancement des Beaux-Arts. Vigee-Le Brun lämnade ett arv av 660 porträttmålningar och 200 landskapsmålningar. Dessa finns i privata samlingar i Europa och USA men även i stora museer som Eremitaget, National Gallery i London, Metropolitan Museum of Art i New York och National Gallery of Art i Washington, D.C..  Related Paintings of elisabeth vigee-lebrun :. | Lady Hamilton as the Persian Sibyl | Portrait of Antoinette-Elisabeth-Marie d'Aguesseau, comtesse de Segur | Portrait of painter Joseph Vernet | Portrait of Caroline Murat with her daughter, Letizia | Portrait of the Comte de Vaudreuil |
Related Artists:
Michel Bouquet
(born 6 November 1925) is a French film actor. He has appeared in over 90 films since 1947. He was born in Paris, France.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
William Knight Keeling
(1807-1886) was a British (Victorian) artist, an illustrator of Walter Scott's novels and Shakespeare's plays, a founder and the third President of the Manchester Academy of Fine Arts. William Knight Keeling. Love's Messenger. 1856William Knight Keeling was born in Manchester. He was apprenticed to a wood-engraver, and in the 1830s went to London and became an assistant of William Bradley (1801-1857), a Manchester-born portrait painter who moved to London in 1822 and established himself as a portrait painter. However, Keeling returned to Manchester in 1835 and firmly established himself as a popular and respected portrait and figurative painter in oils and watercolour, and a drawing-master. From 1830s, he actively exhibited in Manchester, Liverpool and elsewhere. In 1833, his painting 'The Bird's Nest' was awarded the silver medal from the Royal Manchester Institution. In 1841, he was elected a member of the New Society of Painters in Watercolours where he exhibited about 60 works. In 1859, Keeling became a founder of the Manchester Academy of Fine Arts, and its third president from 1865 to 1877. He was a member of the Manchester Literary Club and the Brasenose Club. In the 1850s, following the notion of the day, he travelled to Spain. This journey gave him new ideas, subjects, and motifs. Delicate details and clear and bright palette inspired by hot colours of the South, are distinctive features of his paintings and watercolours. In 1873, a Manchester newspaper praised one of his watercolours as "an exquisite work, perfectly Spanish". He also was influenced by works by the great Spanish artist Bartolome Esteban Murillo (1617-1682). Murilloes street children can be easily recognised in Keelinges compassionate depictions of poor children, both British and Spanish. His eSpanish Boye exhibited in Manchester in 1876, was described as "a very good example of the careful and accurate method pursued by the artist. He is thoroughly conscientious in all his professional work." In 1851, in London, Keeling married Mary Ann Charker (b.1822). They had four children: Edith (b.1852), Dalton Harper (b.1853), Sidney Charles (b.1859), and Gertrude Ann (b.1862). Keeling died on 21.02.1886 in his house at Barton-upon-Irwell, Manchester. Keeling did not strive for fame and glory, and remained in the background of the artistic life of his time, although many connoisseurs appreciated his works. Several his works have been preserved at Victoria & Albert Museum, London. In the 1870s, Wolverhampton industrialist and collector Sidney Cartwright purchased from a Manchester exhibition a large number of Keelinges works. In 1887, they were given to Wolverhampton Art Gallery which possesses today possibly the largest collection of Keelinges paitings and watercolours in the United Kingdom.